Fast det kanske inte är helt lämpligt utav dig att undra vilka personerna är som läser när du är anonym själv. Eller? Bara en tanke som slog mig. Jag tycker om dina inlägg väldigt mycket hitills eftersom jag känner igen mig själv i dom.

Jag håller helt med! Jag är inte intresserade av era namn eller adresser eller likande. Jag är mer intresserad av att få veta vad ni tänker på och hur ni känner. Här kan vara ett bra ställe att skriva av sig hos mig, då man ju är anonym. Ingen vet vem man är och man kan vara helt ärlig med sina känslor och tankar. Är det något som tynger er som läser min blogg eller om ni funderar över något jobbig, eller roligt med för den delen, så kän er fria att skriva det här!

Kram!

Igår var det som vi alla vet julafton och stora delar av min dag var helt underbar. Men sedan så vände allt så plötsligt igen. När maten sattes fram blev det en liten kamp och nu vet jag att ätstörningstankarna van tillslut. Jag höll igen och trots att jag hade tänkt ta en bit hemlagat julgodis så gick det inte. Jag satt där med mtt äpple i handen för jag "kunde inte" ta godis. Detta är inte bra i min kamp att komma bort från ätstörningarna. Kände att det hade blivit för mycket mat under hela dagen, vilket det i själva verket nog inte alls va (jag kan inte bedömma det). Fick ångest när jag skulle sova och har inte sovit många timmar i natt.

Ångesten var hemsk, jag ville inte leva mer. Jag blir rädd när jag börjar tänka sådana här tankar. Idag vill jag inte träffa en människa. Vill bara ligga i sängen/soffan och stänga av. Skulle ha träffat folk idag, men får ställa in det. Jag orkar verkligen inte. Har så ont i min mage och jag vet som sagt inte om det är för att jag är hungrig eller om jag åt för mycket igår.

Jag berättade för min mamma om hur jag kände mig i magen och att jag inte sovit bra. Hon sa nog det värsta tänkbara man kan säga till någon med en ätstörning. Hon sa att jag åt mycket (hon menar mer än vanligt) detta ger mig ångest och jag har redan börjat planera hur och vad jag ska äta idag. Planeringen är ett tecken på att ätstöringen kliver fram mer och mer. Den blir lixom starkare och börjar att styra mitt liv.

Inatt när min ångest var som störst så insåg jag att jag nu har två vägar att välja emellan. Den första vägen är att bara låta det gå åt skogen och att allt blir sämre och jobbigare igen. Sedan har vi den andra vägen, där jag gör mig själv strak igen. Som jag skrev i inlägget Att ha kraften att vara stark så är detta en jobbig väg att gå, men det är ändå den jag kommer att må bäst av. Nu i skrivandets stund så lättar trycker över mig en hel del och jag känner hur jag plötsligt kan andas lite lättare igen. Jag inser att jag precis har kämpat emot. Jag vill ju inte falla, jag vill verkligen må bra och det är något jag inte gör just nu och det måste jag ta tag i.

Att mina planer för dagen blir fördärvade kan jag leva med, då jag istället för att ligga i soffan och deppa ska börja skriva och gå in på djupet av mig sjäv. Jag ska ha en riktig självhjälps dag med andra ord. Det är inte efter nyår som mitt nya liv skall börja. Inte heller på måndag, utan det är NU som ändringarna skall börja. Man ändras inte på en gång, men vägen till förändring tror jag man ska starta så tidigt som möjligt så att det inte blir en lång och utdragen process.

Så hur tacklade jag denna plötsliga ångest? Jo genom att möta den och försöka se vad det var som orsakade den och sedan hur jag ska göra för att slippa uppleva detta igen.

Igår så riktigt slog det mig hur mycket lättare det är att falla ner än att kämpa sig uppåt. När man faller behöver man inte anstränga sig, man behöver bara slänga sig bakåt och falla. Men när man kämpar för att vara stark och ta sig uppåt så krävs det mycket mer ansträngning av en som människa. Att kämpa sig uppåt är svårare ofta på grund av att man då börjar bearbeta och tar i tu med sina känslor. Det gör ont, ja. Men när man har tagit sig igenom allt detta så kommer man må bättre än innan.

Ju djupare grop man grävt ner sig i, ju svårare är det att ta sig upp igen. Så tänk på det att det är aldrig fel att vända uppåt igen. Att vända är det som behövs för att man skall kunna må bra igen. Att tro att allt löser sig om man bara skiter i det är något jag har trott. Men så fel jag hade, inget löser sig av sig själv. Man är tvungen att möta sina probelm och sina känslor och göra det som krävs för att komma i balans igen. Detta är något jag har lärt mig. Då jag under en längre period "gömde" mig från det jobbiga. Jag flydde så fort jag fick chansen, jag ville inte gå emot. Jag var rädd och det är klart att man är rädd. Man är rädd för något som man hade hoppats på att slippa uppleva. Den räddslan man har gör att man inte själv längre känner igen sig. Man är inte den man brukade vara. Det är klart att det krävs stort mod och mycket styrka för att våga gå emot.

För att hitta denna styrka så måste man någongång komma till insikten att det inte längre fungerar att ha det som man har det. En del når denna punkt fort medans det tar väldigt mycket längre tid för andra att förstå att det inte håller i längden. En sak jag började göra när jag måde som sämst var att jag lyssnade på mig själv och började känna efter vad jag ville. Detta var och är ännu idag mycket svårt för mig. Jag försökte stänga av mina känslor och tillät mig inte att känna efter så mycket. Jag höll allt inom mig och lät det vara där. Sedan när jag då skulle börja fundera över hur jag kände och varför jag kände som jag kände så blev det jobbigt. Jag var tvungen att möta alla känslor som jag hade haft inom mig och jag insåg då hur illa jag kände mig. 

Så när jag började möta mina känslor var det viktigt för mig att ha något annat att sysselsätta mig med när tankarna blev för stora och mörka. Till min hjälp hade jag musiken. Att lyssna på någon annans röst och sjunga med i texterna gjorde att jag lyckades stänga av när det blev för jobbigt. När jag sedan fått vila ett tag så var jag stark nog igen att ta tag i mina känslor.

Man kan få mycket hjälp av sin omgivning för att lyckas vända. Dem kan peppa dig och heja på. Men det är du som bestämmer. Det spelar ingen roll hur mycket din omgiving stöttar dig om du själv inte vill ändra dig och börja klättra uppåt. Det är en själv som gör det avgörande valet och det är ett val som ingen annan kan göra åt en. Många kan säkert känna sig svaga och små när man möter sina känslor. Det gjorde jag och jag kände mig som världens minsta människa. Men nu ser jag hur stark man egentligen är som människa som lyckas att möta allt det hemska och kämpa sig igenom det! 

Ansvar är något man kan ta för mycket av. Man ska inte lägga på sig mer än man orkar, för i längden så håller det inte. Jag tar för mycket ansvar och måste lära mig att släppa stora delar av det. Det är inte rimligt att bära allt på sina axlar, man måste låta andra få ta sitt egna ansvar med.

Jag tar stort ansvar i skolan, inte bara för mina enskilda studier utan även över alla grupparbeten vi gör. Det resulterar i att jag gör omkring 80 procent och resten gör de övriga i gruppen. Varför blir det då så? Är alla andra i min klass väldigt sega och lata? Nej riktigt så är det inte. Dem vet att jag gör det och att jag kommer att göra det. Dem vet hur jag fungerar. Jag visade tydligt framfötterna och att jag tar ett stort ansvar när jag började på gymnasiet. Detta hängde de andra med på och insåg att dem inte behövde jobba lika hårt för jag skötte det mesta. Detta blir för mig så klart väldigt frustrerande då jag inte har någon att diskutera mina tankar kring arbetet med. Så vad säger detta om mig? Skulle jag ha valt en annan mer krävande linje? Då det kanske hade varit fler elever som var som mig. Nej, det skulle jag aldrig göra. Den linjen jag går på har jag valt för att det är det jag vill läsa. Jag får läsa om sådant som verkligen intresserar mig och jag känner att jag alltid lär mig något.

Jag tar stort ansvar i min familj och betydligt mer ansvar än min syster som är 1 år yngre än mig. Jag är den som kan plocka iordning och städa bara för att när mamma och pappa kommer hem så ska dem inte ha något att klaga på varandra om. Jag tror att genom mitt ansvars tagande så "skyddar" jag min familj ifrån av vi ska bli arga på varandra. Men genom detta ständiga ansvars tagande så sätter man sig själv i en svår situation. Man får hela tiden mer ansvar och det blir mer ansvar än vad man klarar av. Jag känner ständigt att kraven på mig blir extremt höga vilket gör att jag känner stora prestationskrav. I och med att kraven på mig växer så blir jag frustrerad av den krav klyfta som uppstår mellan mig och min syster. Orättvisa anser många är ett barnsligt ord. Men tro mig när man väl känner det så spelar det ingen roll vad andra kallar det ordet. För orättvisa är hemskt och att bli behandlade olika hemma är inte lätt.

Jag är den som tar ansvar för hur andra mår. Av någon annledning är det många som väljer att prata med mig när dem mår dåligt. Jag blir rörd av att människor känner ett sådant stort förtroende för mig. Jag är en god lyssnare, men jag har svårt att sluta tänka efter att jag har lyssnat. Alla min fokus hamnar hos denna personen och jag kan ständigt fundera över vad jag skall göra för att få denna personen att må bättre.

En sak man måste förstå är att vi är människor inga gudar som kan lösa andras probelm. Det räcker med att man finns till och lyssnar. Med det blir aldrig ens ansvar att ta hand om personen och försöka lösa probelmen för den. Den enda som kan lösa dem probelmen man har är en själv. Då kan man som vän finnas till hjälp och stötta och lyssna på personen. Mer kan man inte göra och det är okej att inte göra mer. Man skall inte göra mer. Försöker man lösa andras probelm, slutar det för mig oftast med att jag själv mår väldigt dåligt. 

För att minska sitt ansvars tagande i skolan kan man alltid försöka att prata med dem i sin grupp om att man känner att man är den personen som tar mest ansvar. Förhoppningsvis kan man då få igång en diskussion där man delar upp arbetet jämt emellan varandra. I mitt fall har det hänt att jag sagt till lärarna när jag kännt att jag inte orkat mer. Dem vet hur det ligger till och att jag tar mest ansvar. Så då har vi bestämt att jag ska ha en väldigt låg profil. Att ha en låg profil vid grupparbete handlar om:
- Att inte starta diskussioner, utan vänta på att någon annan gör det
- Inte vara den som driver arbetet framåt, självklart hjälper man till när någon annan tar tag i det
- Man skall inte vara den som planerar och delar ut uppgifter
Man "tvingar" helt enkelt dem andra i gruppen att börja arbeta och ta ansvar. Att sitta tyst när man är van att vara den som driver framåt är inte lätt! Men det går och man måste stå emot alla impluser man får av att vilja driva.

Värden faller inte samman av att man slutar ta så mycket ansvar. Det är något som jag har lärt mig att förstå. Men jag har en bra bit kvar med att släppa mer ansvar. Det är enbart den som tar för mycket ansvar som till slut faller samman. Den man måste ta mest ansvar för är en själv. Man måste i första hand se till att man själv mår bra. Man ska vara snäll mot sig själv!

Hejsan!

Jag är en tjej på 18 år som väljer att vara anonym, då jag lättare kommer kunna vara ärlig här.

Jag har nu bestämt mig för att börja med denna blogg. Den kommer att fungera lite smått som en dagbok och samtidigt som en inspirations blogg. Mitt syfte med att börja blogga är att jag skall må bättre samtidigt som jag vill hjälpa andra till samma sak. Jag är trött på hur jag har det och vill vända tillbaka till mitt liv igen. Just nu lever jag inte mitt liv, det är någon annans tråkiga liv som jag måste leva varje dag. Jag håller på att kämpa mig fri från en ätstörning och tro mig när jag säger att det tar på krafterna. Men jag vill bli frisk och jag vill må bra igen.

Idag var jag på ÄT-mottg och det visade att jag hade gått upp i vikt sedan förra gången. Nu vet jag alltså att det fungerar bra att äta så som jag gör. Att jag går upp i vikt är både glädjande och skrämmande. Det som gör att det känns skrämmande är att min ätstörning som sitter i huvudet inte gillar det och försöker att få mig att tro att det är något fel. Men jag blir glad över att se att jag har lyckats att lägga på mig lite och jag blir stolt då. Nu är det min positiva känsla som dominerar och det tänker jag låta den fortsätta göra. Varje gånga jag står emot ätstörningstankarna så gör jag en vinst! Har gått på behandling ett kort tag bara och idag var första gången som jag bjöd in min behandlare i mitt liv. Jag började prata med henne om mitt liv och hur jag känner i det. Det var skönt att vi började prata, för då känner jag mer tillit till henne och det blir lättare. Hon lyssnade bra och förstod allt som jag sa. Jag är en sådan person som håller och samlar alla jobbiga känslor inom mig tills jag på något vis exploderar.

Kram!