Igår så riktigt slog det mig hur mycket lättare det är att falla ner än att kämpa sig uppåt. När man faller behöver man inte anstränga sig, man behöver bara slänga sig bakåt och falla. Men när man kämpar för att vara stark och ta sig uppåt så krävs det mycket mer ansträngning av en som människa. Att kämpa sig uppåt är svårare ofta på grund av att man då börjar bearbeta och tar i tu med sina känslor. Det gör ont, ja. Men när man har tagit sig igenom allt detta så kommer man må bättre än innan.

Ju djupare grop man grävt ner sig i, ju svårare är det att ta sig upp igen. Så tänk på det att det är aldrig fel att vända uppåt igen. Att vända är det som behövs för att man skall kunna må bra igen. Att tro att allt löser sig om man bara skiter i det är något jag har trott. Men så fel jag hade, inget löser sig av sig själv. Man är tvungen att möta sina probelm och sina känslor och göra det som krävs för att komma i balans igen. Detta är något jag har lärt mig. Då jag under en längre period "gömde" mig från det jobbiga. Jag flydde så fort jag fick chansen, jag ville inte gå emot. Jag var rädd och det är klart att man är rädd. Man är rädd för något som man hade hoppats på att slippa uppleva. Den räddslan man har gör att man inte själv längre känner igen sig. Man är inte den man brukade vara. Det är klart att det krävs stort mod och mycket styrka för att våga gå emot.

För att hitta denna styrka så måste man någongång komma till insikten att det inte längre fungerar att ha det som man har det. En del når denna punkt fort medans det tar väldigt mycket längre tid för andra att förstå att det inte håller i längden. En sak jag började göra när jag måde som sämst var att jag lyssnade på mig själv och började känna efter vad jag ville. Detta var och är ännu idag mycket svårt för mig. Jag försökte stänga av mina känslor och tillät mig inte att känna efter så mycket. Jag höll allt inom mig och lät det vara där. Sedan när jag då skulle börja fundera över hur jag kände och varför jag kände som jag kände så blev det jobbigt. Jag var tvungen att möta alla känslor som jag hade haft inom mig och jag insåg då hur illa jag kände mig. 

Så när jag började möta mina känslor var det viktigt för mig att ha något annat att sysselsätta mig med när tankarna blev för stora och mörka. Till min hjälp hade jag musiken. Att lyssna på någon annans röst och sjunga med i texterna gjorde att jag lyckades stänga av när det blev för jobbigt. När jag sedan fått vila ett tag så var jag stark nog igen att ta tag i mina känslor.

Man kan få mycket hjälp av sin omgivning för att lyckas vända. Dem kan peppa dig och heja på. Men det är du som bestämmer. Det spelar ingen roll hur mycket din omgiving stöttar dig om du själv inte vill ändra dig och börja klättra uppåt. Det är en själv som gör det avgörande valet och det är ett val som ingen annan kan göra åt en. Många kan säkert känna sig svaga och små när man möter sina känslor. Det gjorde jag och jag kände mig som världens minsta människa. Men nu ser jag hur stark man egentligen är som människa som lyckas att möta allt det hemska och kämpa sig igenom det!